Dagens agenda var introllning, återintrollning ”crowdsourcing”, ”diminishing cards” samt ett experiment från Dusenberg.
Det började alltså med introllning av Else Christoffersen som på olika magiska sätt tvättade Christer Jönssons smutsiga dukar, Simon Söderqvist med sin ”cups and balls”-rutin med Gazzo-story samt Lucas Bark som körde spongeballs och ”three card monte”.
Vi välkomnade samtliga med en klubbnål. Välkomna till Göteborgs Magiska Klubb.
Efter fikat fick vi återse en gammal vän av GMK, nämligen Roger Isberg (jag tänker på isbergsalat och inte Titanic) som trollade in igen efter att ha vistats i Amerika ett bra tag. En fin reprutin som blev till liv i Rogers händer, ackompanjerat av Sarah Isberg på fiol. Väldigt fint. Vi ansåg att de båda var förtjänta av GMK’s klubbnål. Välkomna.
Sedan blev det ett nytt inslag i GMK, nämligen ett experiment i ”crowdsourcing”. Meningen är att vi tar en effekt och ”brainstormar” i mindre grupper under en halvtimme och sedan presenterar vi vad vi kommit på och diskuterar detta med övriga medlemmar. Intressant var hur olika trollkarlar det egentligen finns. Vi har illusionister, mentalister och close-up trollkarlar. Att få dessa att enas om en metod och utförande är inte helt enkelt. Men vi tyckte absolut att det blev ett lyckat experiment. Vår förhoppning är att detta inspirerar till kreativa möten med vänner i GMK som vi kanske vanligtvis inte är bekanta med.
Som avslutning på detta experiment höll Matz JB (jag) en liten föreläsning om effekten ”diminishing cards” som jag fastnat för. Effekten är att en kortlek som spridits ut i en fjäder blir mindre och mindre. Effekten uppfanns av Robert Houdin redan 1868. Sedan dess har det hittats på åtskilliga gimmickar för att åstadkomma samma effekt (se Al Baker, Bob Haskell, Steve Dusheck, Rob Zabrecky,…). Samtliga versioner bygger på att man måste byta ut korten och man förstår detta på ett visst plan som publik. Den renaste (läs finaste) versionen jag sett uppfanns 1972, mer än 100 år efter originaleffekten. Gimmicken uppfanns av Tommy Wonder och den finns beskriven i ”Books of Wonder” Volym 2 sid 154 i kapitlet ”The snail’s progress”, som vi har i biblioteket om man vill läsa. Gimmicken är ren, eftersom Tommy gått tillbaka till själva effekten och hittat en metod där man inte behöver byta ut kort utan man bara står på scen och korten blir mindre och mindre utan att trollkarlen gör nånting.
Jag demonstrerade min version samt hur jag byggt min version av ”gimmicken”. Något man kan tänka på är ”hur kom Tommy Wonder på metoden?” och ”varför har ingen tänkt i samma banor under 100 år?”. Vi pratade även snabbt om licensiering/blessing och att det ibland kan sätta stopp för vidareutveckling av trick på ett litet oväntat sätt. Mest av allt bevisar detta att även efter 100 år så kan man komma på en ny metod till en gammal effekt om man bara tänker tillräckligt ”outside of the box”. Jag spånade på idén att man nästan behöver ha det tillräckligt rörigt i huvudet, eller runtomkring sig, för att koppla ihop gamla idéer till nya. Detta var slutsatsen på vårt crowdsourcing-experiment.
Efter detta visade Dusenberg ett experiment som åtnjöts. Han bad två ur publiken välja ett kort och på nåt sätt visste han vilket det var. Vi spekulerade inte hur han kunde veta, vi visste helt enkelt inte.
Det avslutades lite senare än vanligt, så kaffet uteblev, men… Tack för kaffet.
Foto och Text: Matz Johansson Bergström